Lättare sagt än gjort
Hej bloggen eller vad är det man brukar säga. Hej i alla fall. Mitt namn är Mathilda och jag är 24 år gammal eller gammal och gammal beror väl på vem man jämför med. Hur som haver jag är en tjej från Småland som har haft en dröm så länge jag kan minnas, att bilda en familj. Redan när jag var 14 år alltså 10 år sedan, åh herregud vad snabbt tiden går men men. För 10 år sedan hade jag bestämt mig, jag vill bli mamma, en ung mamma. Det var som en självklarhet för mig, det mitt liv skulle gå ut på. Vad var annars meningen med livet. Kvinnan är skapad i huvudsyfte för att bära barn så vi kan fortplanta och leva vidare på jorden. Sen vilken syn vi har skapat den ifrån om det är att Gud skapade jorden eller bara att följa evolutionen. Men i djurarter har utvecklade könsorgan för att kunna fortplanta sig. Det är liksom själva meningen med livet att föra vidare gener och liv. Det är ju självklart min mening med livet också. Så åter till när jag var 14 år, jag visste att jag inte kan bli mamma när jag var 14 år. Jag kan ju knappt ta hand om mig själv med alla hormoner som flödade igenom kroppen på grund av puberteten. Jag tog därför det mogna beslutet att jag skulle skaffa preventivmedel för att inte råka bli gravid. För om jag hade blivit gravid hade jag aldrig kunnat göra abort och det är inte snällt mot barnet så därför skaffade jag p-piller. Värsta jag har gjort. Hade problem med mina hormoner, PMS och tonårsproblem så det räckte men nej nej då ska de öka med 10 av p-piller. Nej tack. På grund av en hjärt- och kärlsjukdom som finns i min släkt kunde jag därför bara skaffa en spiral. Perfekt, jag kan inte påverka eller råka glömma något. Den är där den är och skyddar. Tilliten till mig själv var lååååg. Redan här började tankarna kring problematik att skaffa barn i framtiden. Men enligt vården ska inte spiraler påverka fertiliteten så det skulle vara lugnt. Men bara den där känslan av att det kanske inte går.
Åren gick och trots att jag hade spiral fanns ju ändå risken eller chansen på 0,0000001% att jag kunde bli gravid. Hoppet låg uppe och jag tog graviditetstest flera gånger för att jag hoppades på att jag skulle ingå i den procenten som blir gravid ändå. Testen visade negativt, gång, på gång, på gång. Spiralen jag satte in var en hormonspiral som därför påverkade att jag inte hade någon mens. Jag hade därför ingen koll på min cykel, om jag hade ägglossning, om jag ens hade mens, om den var regelbunden eller oregelbunden, ja you name it. Det enda som indikerade på att jag ens hade en cykel var de extrema mensvärken jag fick varannan eller vart tredje månad. De kunde bero på ägglossning eller mens, ingen aning. Bara ett tillfälle som inträffade. Jag gick i gymnasiet och hade SO lektion. Fick plötsligt extrem magknip, mensvärk eller något liknade. Men helvete vad om det gjorde, ursäkta mitt ordval men ja extremt ont gjorde det. Det slutade med, efter att jag hade suttit på toa i 30-40 minuter men total kramp skrev jag till min tjejkompis att något var fel. Jag ringde mamma och beskrev hur jag mådde. Snabbt kom hon till skolan och vi åkte till en gynmottagning. På mottagningen konstaterade gynekologen att jag hade en jättestor ägglossning och om det skulle inträffa fler gånger skulle jag ta ut spiralen. Varför? Vet jag fortfarande inte men så var det i alla fall. Jag fick dessa smärtor ett antal gånger men sökte aldrig vård för det.
Hösten 2021 träffade jag en kille, jag hade killar innan detta men det är irrelevant för historian. I vilket fall så träffade jag en kille. Helt fantastisk man som gjorde allt för att gynna folk runtomkring honom. Ett halvår senare var jag kär, kär som aldrig förut. Nu 2,5 år senare planerar vi vårt bröllop till 2025, bor i en stor fantastisk lägenhet med våra två kaniner. För 1 år sen bestämde vi oss. Vi skulle börja försöka skaffa barn. Oktober 2023 tog jag ut spiralen och vi började försöka för att utöka vår lilla familj. Som jag döpte inlägget till. Lättare sagt än gjort. Månad efter månad, cykel efter cykel. I denna bloggen kommer jag prata om vår resa från två till fler.
