Den eviga väntan

Hej igen. Tillbaka i skrivandet med alla dessa miljoner tankar. Speciellt nu. Två veckor kanske inte är så lång tid men f*n vad lång tid det är när man försöker bli gravid. För två dagar sedan hade jag ägglossning. Enligt mätningar och nivåer av LH och temperaturskillnader. Enligt Premom som jag registrerar mina ägglossningstest hade jag min LH-peak i lördags aka tre dagar sen och vi lyckades göra magin den dagen. Yey men inte på ägglossningsdagen... Men men det är bättre än inget. I vilket fall är det fertila fönstret stängt för denna cykeln och den eviga väntan på hur det har gått har börjar. Innan vi försökte bli gravida gick två veckor på en sekund ungefär. Nej inte riktigt men tiden flög förbi eftersom fokus endast var på att hinna göra allt som skulle göras men sedan vi började försöka har dessa två veckor gått så långsamt. Det är nästan så jag kan räkna sekunderna. Varför går inte tiden snabbt så man bara kan rycka av plåstret kring hur det blir. Efter mer än ett år av försök ställer jag in mig på att vi är körda varje cykel. Detta innebär att dagen efter min ägglossning alltså igår så stupar mitt psykiska mående för att jag vet att möjligheten att påverka är förbi. Frustrationen på att vi inte lyckades göra den magiska dansen flera gånger än två under vårt fertila fönster eller hur många gånger det nu blir. Där väcktes min tanke med att börja skriva just denna bloggen. Istället för att plåga mig själv med mina egna tankar om att jag är värdelös så berättar jag det för er. Kanske hjälper, kanske inte men jag börjar bli desperat för att bli av med de plågande tankarna som ekar i mitt huvud dag in och dag ut. "Kommer jag kunna bli mamma", "Varför funkar inte min kropp som den ska" eller "Är det så att jag inte är menad att bli mamma". Ja ni som vet ni vet. Tusen tankar som bara trycker ner dig längre och längre ner. Tillslut kommer man till de fyra eller fem dagarna innan mensen och börjar testa. Där är det både testen och tankarna som trycker än längre och längre ner tills cykeln börjar om. En resa som sker varje månad, i över ett år, varje månad. Kan man kalla det självskadebeteende? Jag vet inte, trots att min hjärna är 40% säker på att det inte kommer gå att bli gravid så utsätter jag mig ändå för detta gång på gång. Vem ska man prata med? Min sambo kan inte relatera för hans inställning är att det händer när det är meningen, värsta jag har hört. Tänk om det aldrig är meningen. Det känns som tankarna och känslorna skriker i mitt huvud men kommer inte ut ur min mun så vi får väl se om det kommer ut ur mina händer istället. Äsch skämt och sido jag tror att alla upplever dessa två veckorna i väntan vara de värsta tiden i sitt liv. 

Jag har aldrig fått ett positivt test. Varje gång jag testar och väntar så känner jag hjärtats puls höjas. Tänk om jag aldrig får uppleva den eufonin som strömmar genom kroppen när man får sitt positiva test. Eller ja jag antar att det är så i alla fall. Verkar så när man ser allas videos. Det värsta med denna resan är att se sina gamla kompisar, föredetta och bekanta lyckas bli gravida och det verkar så enkelt men det är f*n den värsta resan jag har gjort. Min bästa kompis har en dotter på 1,5 år ungefär. De hade precis slutat med preventivmedel för att börja försöka men hade inte koll på vart i cykeln de befann sig eller något när de gjorde den magiska dansen. När hennes mens hade varit en vecka sen fick hon sitt positiva test. Första försöket, utan att ens försöka?  Jag är jätteglad för deras skull men är någonstans svårt att känna den otroliga glädjen för någon annan när även avundsjuka och svartsjuka trånar i bakgrunden. Det känns så själviskt att jag inte kan vara så glad för andras skull som lyckas men det känns så orättvist. Varför lyckas alla utom vi? Har vi gjort något fel? Det känns som en bestraffning. Jag har alltid sagt för mig själv att livet går ut på att lida. Du ska veta att du lever men denna plågan och tortyren är outhärdlig. Det är en känsla jag inte kan beskriva. Jag har levt med psykisk ohälsa i nio år där mycket har slagit ner mig men detta tar priset. Det är en fysisk smärta varje månad som skär i mig. Det känns som en stor istapp pressas långsamt in i mitt hjärta och kyler ner mig tills det nästan stannar. Grova panikattacker i duschen där jag sitter och hyperventilerar i flera timmar och torkar ut ögonen. Det är så mycket frågor som börjar med varför. Jag kan inte förstå vad som är fel. Men nu ska jag testa en ny grej som är så otippat för mig. Jag har bestämt mig för att börja be. Jag är inte troende men jag känner att jag kan ge det en chans och om det hjälper så kanske min uppfattning ändras. Jag håller alla tummarna och tår och ber till allt som finns att vi lyckas bli gravida snart.